Jag är så ledsen på dig, du ska vara min såkallade "bästavän", och jag ser ju hur mycket du verkligen bryr dig om mig, om mitt liv, om hur jag mår osv.
Inte ett ord har du frågat om oss, det gör mig besviken, även fast jag kanske inte borde det, men det tar kan jag lova dig. Jag vet inte varför du inte säger eller frågar något, men jag känner iaf att du är inte min bästavän längre. Du är bara en vän för mig. En vän som jag tycker mycket om, och som jag bryr mig om. Men om du fortsätter såhär så tänker jag inte bry mig om dig heller. För du skriver heller aldrig till mig, och det reagerar jag också på.
Jag tänker inte skriva till dig mer, inte förän du skriver till mig. Då ska vi se hur det blir mellan oss. Jag tror att vi inte kommer ha någon kontakt alls, men vi får se hur det blir.



 
Jag tänker inte kämpa ensam för våran vänskap. Aldrig.
Om du vill att det ska hålla mellan oss, så får du bry dig lite själv också.
Jag vet att du har annat i ditt liv också, men eftersom jag är/var din bästavän
så tycker jag att du borde engagera dig själv också.
Jag försöker, det är de enda jag gör, känns det som.
Alla som jag älskar bryr jag mig så mycket om och försöker få dom att må bra,
men det är inte lätt när jag bryr mig om så många, och får ingenting tillbaka av dig.
Det är jobbigt & jag orkar snart inte mer. Jag hoppas du förstår mig.
Du kommer alltid betyda mycket för mig ändå, oavsett hur mycket vi glider isär varandra.

Jag gör vad som helst för att du ska vara lycklig & inte bli behandlad orättvist.

Om två dagar är det ett halv år sen mitt liv förändrades. Jag trodde att jag aldrig skulle komma över dig. I ett halv år så har jag gått runt och varit olyckligt kär i dig. Vissa stunder har jag bara känt att jag inte vill finnas, andra har varit som de bästa som hänt mig. Under det här halva året har så mycket hänt. Jag har velat gå vidare, bara glömma dig och hitta någon som gör mig lycklig. Det sa du själv till mig, att du ville att jag skulle gå vidare och glömma dig & oss. Jag har försökt, jag har aldrig försökt så mycket nån gång i hela mitt liv. Det har nästan varit det värsta halvåret för mig. Så många gånger du sårat mig, och jag har legat i sängen och gråtit över dig. Sen har du skrivit till mig och bett om förlåtelse. Jag har förlåtit dig, även fast jag sagt flera gånger till mig själv att jag inte skulle det. Du vet att jag är svag för dig. Jag gjorde så mycket, jag ville så gärna hålla kontaken med dig. Men du bara sket i mig. Du skrev aldrig, hörde aldrig av dig. Det var alltid jag som skulle få lov att göra det.
Dagen du sa att du inte älskar mig längre, gav jag upp allt om dig. Jag trodde du verkligen menade att du skulle älska mig för alltid. Men dina ord är så obetydelsfulla.Dom ord och meningar du har lovat mig har du inte hållit, jag visste att du inte skulle göra det. Men jag försökte intyga mig själv om att du talade sanning.

Du bad mig gå vidare, jag gjorde som du sa och har äntligen träffat världens finaste person. Jag är äntligen lycklig igen.
Även fast det är/var din vän så förstår jag inte varför du bryr dig. Det var du som gjorde slut. Det är du som inte älskar mig längre, det är du som inte är kär i mig längre.
Så jag förstår inte varför du ber oss dra åt helvete. Det är bara att acceptera det och inte bry sig om det.
För det är såhär det kommer vara nu och ett bra tag framöver. Och om du nu väljer att lägga ner den energin på att gå runt att vara förbannad osv, så är det ditt problem. Jag bryr mig faktiskt inte om dig, inte efter så som du har behandlat mig.



Max Lindström - Du anar inte hur lycklig jag är som får vara din.
Du är så underbar på alla sätt & vis. Jag vill inte vara utan dig,
inte nu när jag vet hur bra du är.
Tack för att du finns, hjärtat.